Lasse Stjernkvist
– Det här betyder alltså att vi i Norrköping ska bli kända för att satsa på barnen och tidiga insatser. Om barnen är lönsamma?
Den något ledande frågan ställdes av en moderat fullmäktigeledamot precis innan det var tänkt att klubban skulle slås i bordet för ett beslut om att avsätta pengar till en social investeringsfond. Det här var tidigt 2010 och det var inte första gången som ledamöterna diskuterade behovet av tidiga insatser. Det fanns många långtidsarbetslösa i Norrköping, utanförskapet var omfattande och det fanns en bred enighet om att mer måste göras tidigt, inte minst i skolan, för barnen.
Det nya den här gången var att det låg ett förslag på bordet med ett tydligt investeringsfokus. Pengar skulle avsättas i en fond med syftet att stödja insatser som kostar i början men som på sikt är både mänskligt och ekonomiskt lönsamma för kommunen. Och för att veta om de är lönsamma på riktigt skulle effekterna av insatserna mätas. De ekonomiska effekterna, i form av minskat behov av senare insatser, skulle återföras till fonden för att finansiera nya insatser. Modellen hade tagits fram med stöd av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.
Det blev inget beslut på det där mötet i början av 2010. Den ledande frågan gjorde många tveksamma, Det är viktigt att tänka efter, att lyssna in och värdera alla synpunkter. Och efter ytterligare diskussioner togs beslutet senare samma år.
Jag berättar det här för att visa att för ett femtontal år sedan var sociala investeringar och sociala utfallskontrakt tämligen okända företeelser. Sedan dess har det hänt en del. Det initiativ som Norrköping tog, och liknande initiativ i bland annat Örebro och Malmö, har väckt ett stort intresse, inte minst från akademins håll. Det har visat sig att det inte är helt enkelt att mäta effekter, och det som är svårt kräver en del prövande och sökande. Men det är självfallet fullt möjligt. Det har samlats en hel del erfarenheter och insikter sedan 2010, men det har gått anmärkningsvärt långsamt att sprida modellen till fler kommuner.
Det har gått långsamt, fram till nu. På gott och ont är kommunerna ofta försiktiga. Goda exempel från en kommun sprider sig inte automatiskt till fler kommuner. Men på senare tid vågar jag påstå att det är något av en islossning. Bildandet av Utfallsfonden är självklart en viktig milstolpe. Det är viktigt med externa investeringsmedel, inte minst i en tid när det är hård konkurrens om varje krona i kommuner och regioner. Dessutom är fonden en samtalspartner, en partner som tillför erfarenheter och kompetens och som drivs av samma ambition som kommunen, att öka de mänskliga vinsterna och sänka kommunens kostnader.
Regeringens initiativ i 2023 års budgetproposition om att skapa ett nationellt kompetenscenter för sociala utfallskontrakt är en annan viktig milstolpe. Grundtanken, att betrakta tidiga insatser som investeringar, har med det här beslutet fått en legitimitet.
Jag berättar den här historien även av ett annat skäl. Under alla mina år som kommunpolitiker har jag fått höra att det är ekonomin som är problemet, som sätter en gräns för kreativitet och empati. Det är förstås lite sant. Det kommer aldrig att finnas pengar till allt gott som vi människor vill och kan göra. Men arbetet med sociala investeringar/utfallskontrakt visar att det inte är ekonomin som är grundproblemet.
Det satsas enorma pengar på riktade insatser, inte minst för utsatta barn. En placering kan kosta åtskilliga miljoner. Problemet är att den här typen av riktade insatser sällan är särskilt effektiva. Flertalet placeringar leder till nya placeringar. Effekten, i alla fall på lite längre sikt, är ibland oklar eller obefintlig.
Det grundläggande välfärdsproblemet är inte enligt min mening att det saknas pengar i Sverige, utan att vi använder pengarna på fel sätt. Vi lägger stora resurser i bästa välmening på insatser med osäkra effekter. Sociala utfallskontrakt är ett medel, jag skriver ett medel, för att komma åt grundproblemet.
Lasse Stjernkvist
Kommunstyrelsens Ordförande i Norrköping 2010-2020, särskild utredare på Regeringskansliet och ordförande i Ing-Marie Wieselgrens stiftelse