Den offentliga sektorn står inför dubbla utmaningar: växande behov i befolkningen av samhällets stöd samtidigt som resurserna är allt stramare. För kommuner och regioner betyder det att kraven på ekonomisk effektivitet, mätbara resultat och långsiktigt hållbar finansiering ökar. Men vi kan inte lösa denna ekvation genom att enbart skära i välfärden. Vi behöver mer innovation, arbeta smartare, införa nya arbetssätt, arbeta mer förebyggande och skapa bättre resultat för invånarna.

​

Att testa nya lösningar innebär nästan alltid en initial kostnadsökning och osäkerhet kring hur stora effekterna blir, om de alls uppstår och i så fall när i tiden de blir kännbara. I dagens ettåriga budgetsystem blir det inte bara svårt med det långsiktiga perspektivet. Det blir också svårt att hitta finansiering för innovation och prevention utan att tränga undan befintlig verksamhet. Det leder till att många goda idéer inte prövas, trots att de på sikt skulle kunna minska kostnaderna och förbättra resultaten.

​

Ett sätt att bryta detta mönster är att använda sociala utfallskontrakt – en finansierings- och styrningsmodell som innebär att kommunen eller regionen betalar för resultat, inte för aktiviteter. Finansieringen kommer initialt från en extern finansiär, och utbetalning sker endast om, och i takt med, att de överenskomna utfallen uppnås.

Denna vägledning vänder sig till ekonomichefer, ekonomidirektörer och controllers i kommuner och regioner. Syftet är att ge en praktiskt användbar och redovisningsmässigt korrekt beskrivning av hur sociala utfallskontrakt kan användas som verktyg för innovation och riskdelning – och hur de ska hanteras inom ramen för kommunallagen (2017:725) och lagen om kommunal bokföring och redovisning (LKBR).

​

Vägledningen bygger på Handboken för utfallskontrakt i Sverige (Utfallfonden, Cirio och EY 2025) samt gällande rekommendationer från Rådet för kommunal redovisning (RKR).