Idag lämnas den särskilda utredningen om barn i samhällets vård över till socialtjänstministern. Bristerna är uppenbara, och många placeringar i familjehem eller på institution slutar med ett misslyckande.
En omfattande reform behövs. Det förebyggande arbetet måste stärkas, barnens inflytande öka, institutionsvården begränsas och familjehemmen regleras, skriver särskilda utredaren Carina Ohlsson i en debattartikel i Dagens Nyheter idag, den 6 november.
Detta är ett konstaterande som vi på Utfallsfonden delar och vi arbetar nu med en rad kommuner för att tillsammans investera i bättre och förebyggande insatser för barn som annars riskerar att placeras.
Carina Ohlsson skriver vidare i sin debattartikel: "Av alla som bor i Sverige har 1 av 20 någon gång under sin uppväxt varit placerad i familjehem eller på institution av socialtjänsten, enligt Socialstyrelsen. Rapport efter rapport visar att det förekommer att barn och unga utsätts för övergrepp och stora brister i vården. Vuxna inom alla delar av samhället sviker de barn som behöver samhället allra mest, och det kan inte ses som något annat än ett enormt misslyckande. Det är dags att staten, kommunerna och regionerna lever upp till sitt ansvar för samhällsvården.
Utredningen om barn och unga i samhällets vård lämnar i dag, måndag, över ett stort antal konkreta förslag på förbättringar till socialtjänstministern. Förslagen utgår från de brister och problem som barn och unga i samhällsvård upplever, eftersom de är experter på sin egen situation.
Vi ser behov av en omfattande reform för att höja kvaliteten på samhällsvården och säkerställa tryggheten för dessa barn och unga. Placerade barn och unga har kraftiga överrisker för att utveckla kriminalitet, psykisk ohälsa, missbruk och beroende av försörjningsstöd. Om samhället tidigt uppmärksammar och kompenserar för de sämre förutsättningar som dessa barn och unga har kan mycket förebyggas.
Instabiliteten i svensk samhällsvård är för hög. Av de barn och unga som har varit placerade i mer än fem år har nästan en tredjedel fem eller fler placeringstillfällen. Cirka 8 procent har så många som tio eller fler. Upprepade omplaceringar kan ge problem med anknytning, tillit, beteende, aggressivitet, dåliga skolresultat och tillgång till god hälso- och sjukvård, enligt Socialstyrelsen.
Vi bedömer att många av de sammanbrott och misslyckade placeringar som sker kan förebyggas. En förutsättning för stabila placeringar är att både barn och unga, föräldrar och familjehem får tillräckligt med information och stöd, något de upplever att de inte får i dag.
Många omplaceringar sker utan att barnet eller den unga har fått vara delaktig i beslutet och onödigt akut. Vi anser att lagen behöver ändras för att säkerställa att barn och ungas inställning alltid inhämtas (så att barnets bästa kan vara avgörande) vid alla beslut om var barnet eller den unga ska bo – oavsett om det är när vården inleds, vid en omplacering eller när vården ska upphöra, och oavsett om vården sker frivilligt eller med tvång.
Vi föreslår också att hänsyn måste tas till exempelvis skolgången och relationer till familjehemsföräldrar och syskon innan beslut fattas om var barnet eller den unga ska vara. En flytt ska bara få ske akut om det verkligen är nödvändigt. Barnet eller den unga ska också garanteras en tätare kontakt med socialtjänsten under vården, särskilt i början av placeringen då relationerna är som skörast.
I nuläget görs ingen prioritering mellan olika placeringsformer. Med tanke på de risker som finns med institutionsvård menar vi att det tydligt ska framgå i lagen att barn och unga bara ska placeras på institution när de inte kan vårdas någon annanstans. Om kommunerna förstärker och förbättrar det förebyggande arbetet, familjehemsvården och andra placeringsformer kan institutionsplaceringar sannolikt minska betydligt. I Norge är 7 procent av barn i samhällsvård placerade på institution, till skillnad mot i Sverige där siffran (trots en minskning) ligger på omkring 25 procent.
För de barn och unga som måste vårdas på institution behöver kvaliteten på vården förbättras och vårdtiden vara så kort som möjligt. Vi föreslår därför bland annat att det lagstyrda kravet på kompetensnivån för föreståndare och personal på institutioner ska skärpas och att staten ska ta ett mycket större ansvar för att stödja institutionsvården.
Vi tycker också att staten ska se över hur den kan ta ett större ansvar för tillgången till institutionsplatser och vilka befogenheter de olika institutionerna behöver för att kunna garantera en trygg och säker vård. Den svenska familjehemsvården är i behov av en reform. Sverige har i jämförelse med många andra länder en mycket mindre reglerad familjehemsvård. Kommunerna har svårt att rekrytera familjehem, och många familjehem är missnöjda med det stöd de får. Vi föreslår bland annat att det ska bli krav på att ha tillstånd för att vara familjehem, och att ett nationellt register över familjehem för barn och unga införs så att man kan säkerställa att olämpliga familjehem inte används igen.
Den senaste tiden har medierna rapporterat om den ökande brottsligheten inom välfärden. Företag som arbetar med konsulentstöd inom familjehemsvården är bland de verksamheter som nämns specifikt. Även kommunerna påtalar svårigheterna med oseriösa familjehemsaktörer och att konkurrera med privata företag om rekryteringen av familjehem.
Utredningen lägger därför fram flera förslag som ska underlätta för kommunerna att ha bättre kontroll över familjehemsvården, bland annat genom att reglera hur betalningen för tjänsterna ska gå till.
För att bättre kunna bemöta barns och ungas olika behov och ge familjehemmen bättre förutsättningar föreslår vi en kategorisering av olika typer av familjehem. Vi kommer även med förslag om ökad skyldighet för socialtjänsten att ge stöd till både barn, unga, föräldrar och familjehem under samhällsvården.
Vi vill betona vikten av att hela samhället tar ansvar för barn och unga i samhällsvård, och anser därför att även skolans och regionernas ansvar ska stärkas och tydliggöras. Hela samhället kommer att tjäna på att vi arbetar förebyggande och satsar på våra mest utsatta barn och unga. Deras liv och röster behöver betyda mycket, mycket mer än i dag."